Hannah Monyer förklarar: Varför minnen är mer än fakta!

Hannah Monyer förklarar: Varför minnen är mer än fakta!

Hur ofta har vi haft känslan av att minnen flyger genom våra sinnen som flyktiga fjärilar? Den berömda neurobiologen Hannah Monyer, som föddes i Großlasseln, Rumänien 1957, har intensivt behandlat ämnet minne och minne. I en intervju med tidningen FAZ berättar hon om de fascinerande mekanismerna i vårt minne och betydelsen av Marcel Prousts litterära arbete för neurovetenskapen.

Redan i sin barndom visste Monyer att smärta var en signal som kunde förstås. Drömmen om att bli läkare tog henne till Heidelberg vid 17 års ålder, där hon tog sin gymnasieexamen och så småningom studerade medicin. Hennes karriär som vetenskapsman tog henne också till ett forskarstipendium vid Stanford och arbetade inom barnpsykiatri och pediatrisk neurologi. Hon har varit chef för klinisk neurobiologi vid Heidelbergs universitetssjukhus sedan 1999 och i denna roll har hon ägnat sig åt att forska om minnesfunktioner.

Prousts inflytande på minnesforskning

Monyer betonar att Prousts verk "In Search of Lost Time" spelar en nyckelroll i minnesforskningen. Proust beskriver minnesprocessen som en kedjereaktion som inte utlöses av riktad ansträngning, utan ofta ofrivilligt. Ett välkänt exempel är scenen med Madeleine, vars smak väcker minnen från barndomen som berättaren trodde var förlorad. Detta visar att känslomässiga reaktioner är nära kopplade till minnet - ett fynd som lätt tas upp av modern neurovetenskap.

Studier visar att minnen inte är stela. Enligt en utredning NCBI Forskare skiljer på frivilligt minne, där man försöker komma ihåg medvetet, och ofrivilligt minne, som fungerar utan aktivt sökande. Detta hänger ihop med Prousts arbete, som insåg att sensoriska signaler är avgörande för självbiografiska minnen.

Mekanismerna för att glömma

Vårt minne bygger på en ständig rörelse mellan att behålla och glömma. Hur Scinexx beskriver, minnen byggs kontinuerligt och bleknar gradvis över tiden. Information som vi använder ofta, som PIN-koden på vårt bankkort, stärker kopplingarna mellan våra nervceller, samtidigt som information som sällan används blir svagare. Hjärnstrukturer anpassar sig flexibelt, vilket innebär att vi har förmågan att förändras inom oss.

Monyer förklarar att vila och inaktivitet är centrala komponenter i inlärningsprocessen. Det är just i dessa ögonblick som minnet konsoliderar sin information. Detta övervägande får långtgående konsekvenser för pedagogiken. Lärande ska skapa utrymme för det omedvetna och associativa, eftersom tilliten till minnet spelar en avgörande roll – utan att överväldiga den.

Det är fantastiskt hur komplext och känsligt vårt minne fungerar, eller hur? Och när vi kämpar för att hålla ihop trådarna i våra minnen kan vi lära oss mer om skönheten och bräckligheten i minnet tack vare forskningen från Proust och moderna neurobiologer som Monyer. Var och en av oss har vår egen Proust som påminner oss om de små gömda skatterna på vår livsresa.